ee au—— — terna med den mest obarmhertiga och bestämda politik. Att lefva i ett samhälle der negern behandlas som fri man, skulle för en sydstatsbo af rätta sorten tyckas högst motbjudande och onaturligt. Nej, negern har ingen vän. Södern, som bäst tycker om honom, gör det endast på det vilkor att han uppfyller sina skyldigheter som lastdjur. Norden, som hatar honom, är villig att befria honom från slafveriet, men endast på vilkor af en förnedring, lika outhärdlig som slafveriet, eller på vilkor af landsflykt från ett land, vid hvilket hans enda idöassociationer binda honom. Skulle södern segra, skall negern fortfarande bli en slaf, icke bättre behandlad än förut, såvida ej en önskan att mildra främmmande nationers omdöme om slafveriet förmår slafegarne att införa de humana lagar angående detsamma, hvilka gällde under det gamla franska konungadömet eller ännu gälla på ön Cuba. Den menskliga boskapen har föga att frukta och föga att hoppas af ett dylikt resultat. Skulle södern återvända till unionen och ännu vara stark nog för att bestämma vilkoren, synes intet mera säkert än att oenigheten skall bli uppgjord på negerns bekostnad. Kriget föres ej, såsom man väl vet, om slafveri eller emancipation, utan om politiskt herravälde. Om södern blott vill qvarstanna i unionen, äro inga vilkor så hårda, inga garantier för slafveriets fortvaro så bindande, att ej norden skall antaga dem. Lagen om flyktade slafvar skulle bli en verklighet, och den afrikanska racens sista hopp om frihet skulle försvinna. Låtom oss nu antaga att norden konfiskerade slafvarne i de upproriska staterna och afnölle sig från den infamien att sälja dem på nytt eller bortskänka dem till andra egare. Vi vilja ej härvid antaga att slafvarne skulle förmås att resa sig utan blott att kriget, der det gått fram, skulle lemna efter sig en svart, emanciperad befolkning. Hvad mäste bli dessa olyckliga varelsers öde? De hatva blifvit qvarhållna i en beständig barndom; de hafva blitvit vane vid absolut lydnad; de hafva intet begrepp om organisering eller oberoende verksambet af något slag. Hvad skall det bli af dem? De måste börja lefva af plundring och söka att ejelfva vinna styrka genom att utsprida missuoje bland dem af deras race som ännu ej nåtts af krigot. ÄÅÄken då kunna vi ej förutse något annat öde för negern än oundviklig tillintetgorelse. Den enda egenskap i hvilken en neger tåles af en sydstatsbo är den af slaf. Samma land kan ej rymma den hvite slafegaren och den emanciperade negern. Den svarte måste ettdera åter bli förslafvad, utrotas eller bortdrifvas. Skulle norden segra komme valet troligen att ligga emellan de senare båda alternativerna. Redan höra vi omtalas förberedelser för en storartad utdrifning af den svarta racen och blodtörstiga inucipationer yttras om den tid, då det ej ir en neger qvar emellan nordens sto a sjöar och Mexicanska vikens stränler. Hvar det land är beläget der den förryckta svarta racen skall kunna hvila sin fot, let säger man oss ej; men vi kunna lätt förtå att om en dylik emigration skulle komma tt ega rum, skulle vi så bevittna en bland lessa scener af så djupt och outsägligt elänle, att historien vänder sina ögon derifrån ch vägrar att uppteckna dess detaljer. Förrifningen af mohrerna från Spanien, protesanternas flykt från Frankrike efter aterkalelsen af nantesiska ediktet, äro blott svaga ilder af det menskliga elände en dylik emiration skulle medlöra. Ingen har vågat föeslå en plats dit den skulle riktas; ingen O 1 9: ar