att alla våra gissningar angående ert försvinnande varit felaktiga? Jag för min del är förtjust deröfver. Sätt er, Afy. — Jag bryr mig föga om pratet i West Lynne, genmälte den unga flickan, och tog en stol. De som vågat påstå, att jag rymt med Richard Hare, hafva groft ljugit. — Ni gjorde orätt i att aflägsoa er på sådant sätt; ty ni gaf naturligtvis derigenom hugg på er. — Det är sannt, mr; men efter hvad som skett, var det mig omöjligt att stanna ensam qvar i min fars hydda. — Det föröfvade brottet har aldrig synts mig fullt utredt. Deröfver hvilar en hemlighetsfull slöja, som jag skulle vilja lyfta ... — IIvilken slöja? afbröt Afy plötsligt advokaten. Carlyle stödde sina båda armbågar mot bordet, lutade hufvudet mot händerna och betraktade den framför bonom sittande Afy med genomträngande och forskande blickar. — Af hvem begicks detta brott? fortfor Carlyle med befallande och sträng ton. Afy satt ett ögonblick tyst och liksom försagd. — Af hvem? upprepade bon slutligen, i det hon lösgjorde sig från sin förvirring. Af Richard Hare naturligtvis; det veta ju alla menniskor. — Är ni säker derpå? Såg ni honom begå den mörka gerningen ? — Nej, det gjorde jag icke, svarade Afy, och lyckligt var det, ty en sådan syn skulle ha dödat mig på stället. Men jag vet, att Richard Hare samma afton varit i tvist med min far och att han i ett vredens ögonblick skjutit på honom.