Göteborgsposten – 3 maj 1862, sida 2

låtelse, och det är med en verklig känsla af lycka jag erkänner mitt fel. ; — Man måste ej ha hjerta, då man kan tro på mojligheten af någonting dylikt. Det ar förfärligt, jag upprepar det. I — Alla menniskor härstädes, med undantag af mr Carlyle, hyste samma tanke, fortfor Joyce. — Och det bevisar, att mr Carlyle ensam har mera sundt förstånd än alla här i trakten tillsammanstagna, inföll den unga flickan. Jag lefva tillsammans med Richard Hare! vd jag skulle heldre vilja vara förenad med en tatuerad vilde. — Men om det förhäller sig sä, Asy, hvarföre lemnado ni oss då? — Kvarföre? det är en sak, som blott rör mig. Kunde man väl dessutom tro, att jag skulle stanna qvar i ett hus, der ett dylikt brott blifvit begånget? — Hvad har ni gjort sedan dess? Hvar har ni varit? — Jag upprepar ännu en gång, sade Afy, att detta är min enskilda angelägenhet, och jag har alldeles ingen lust att tillfredsställa nyfikenheten hos folket här i trakten. Jag har farit vida omkring utan att hvila. — Är ni gift? — Gud bevare mig! jag sätter alltför mycket värde på fribeten, för att vilja så snart afstä derifrän. Det skulle verkligen erbjuda sig ett mycket fördelakt parti, om jag någonsin skulle gå in på att fastkedja mig i äktenskapets band. Jag är, såsom ni, blott en anspråkslös kammarjungfru. — Verkligen! utropade Joyce, som kände sitt hjerta