Göteborgsposten – 3 maj 1862, sida 1

hennes sidenklädning med fyra eller fem volanger och den öfver axlarne behagfullt kastade schalen, var hon en förnäm dame. Vare sig att så förhöll sig eller ej, var hon dock mycket fin och intagande, den lilla qvinnan. Hon var tillochmed förtjusande att se, med en växt som fint och smidigt aftecknade sig under schalens veck, med en lätt gång och hufvudets något koketta hållning. Utan den ringaste tvekan gick hon fram till stora ingången till slottet och tillkännagat sin ankomst genom en kraftig ryckning på klocksträngen, under det hon omsorgsfullt drog ned slöjan för sitt vackra ansigte. En betjent kom och öppnade, och de fem volangerna på klädningen hade den verkan, att han egnade den nykomna damen en vördsam helsning. — Det är ju här som miss Hallijohn bor? Är hon hemma? frågade den nykomna med en befallande ton. — Hvilken miss? frågade betjenten, som redan började ångra sin artighet. — Miss Hallijohn, Joyce Hallijohn! upprepade den unga qvinnan lifligt. Jag önskar tala med henne. Betjenten skulle nu gerna velat ha sin artiga bugning ogjord. Han hade trott sig ha framför sig en dame comme il faut, som kommit för att tala med hans husbonde; han var tillochmed nära att bedja henne stiga in i salongen, då ban plötsligt fann sig endast ha att göra med en bekant till Joyce. Han lät henne emellertid stiga in, men utan att vidare visa någon artighet, och bad henne med en viss vresighet vänta i antichambren. Derpå gick han upp för traps