Göteborgsposten – 30 april 1862, sida 2

AS———— tkunna sä ädraga er den saderliga vreden? frägade advokaten och bytte tvärt om samtalsämne. Barbara sänkte till svar sina ögon och rodnade djupt. — Denne major Thorn, om hvilken er far talade, återtog Carlyle, det är vår gamle vän, förmodar jag. Barbara sänkte jakande hufvudet. — En : förträfflig man, på min ära! och mången ung flicka här i trakten skulle skatta sig lycklig och stolt öfver att få honom till make. — Ja, det är en hederlig man, jag tror det åtminstone, genmälte Barbara blygt, men dock med en ton, som ej tycktes uppmuntra Carlyle att fortsätta detta samtal. Kapten Thorn hade förr varit mycket kär i Barbara; han hade ofta råkat henne hos Herberts, och att han icke friat till benne, kom sig deraf att han icke ansåg sig ega nog för att kunna gifta sig, Men förhållandena voro numera icke desamma. Han hade helt nyligen fått ärfva en ganska betydlig förmögenhet och, än mera, han hade stigit en grad. Såsom man lätt kan sluta, hade detta varit tillräckligt, för att inge honom mod och förmå honom lägga åsido sina forna skrupler. Han fattade derföre en vacker dag pennan och skref till Barbara ett långt bref, hvari han gaf henne del af den kärlek hon ingifvit honom och hvilken han ända dittills måst dölja i djupet af sitt hjerta, Han skref äfven till rådmannen med samma post, och bad denne ej vägra honom sin dotters hand. Rådmannen skulle, såsom vi sett, gerna velat mottaga majoren till sin måg, men detta blef svårt, då Barbara ej villo ha honom.