Göteborgsposten – 30 april 1862, sida 2

— Jag har förlorat allt hopp om att äterfinna denne mans spär! fortfor Barbara. — Hvad mig beträffar, tillade advokaten, får jag uppriktigt tillstä, att jag icke fäster någon särdeles vigt vid denna uppgift af er broder. Jag fruktar, att den endast är fostret af en öfverretad hjernas iabillning. Efter alla de forskningar vi gjort, är det icke troligt att Richard den af tonen verkligen återsåg Hallijohns mördare! Vi skulle mycket säkert sedan hört något om honom. Richards själ vari ett oroligt arbete, han hade ständigt för sina ögon dragen af denne Thorn, han liksom förföljdes af denna bild och han var, kortligen, i ett tillstånd, att på det lättaste bli ber dragen. — Jag nekar dertill! utbrast den unga flickan, och jag skulle vilja vara lika säker om att en dag komma till himlen, som jag är viss på att min bror den natten såg mördaren. Ni sjelf trodde ju dessutom då på hans förklaring. — Det är sannt. Den gjordes med så mycken värme och en sådan öfvortygelse, att jag lät hänföra mig deraf. Men sedan, Barbara, har jag eftersinnat mycket och länge. Det fanns i West Lynne den natten ingen, som motsvarade det signalement Richard lemnat. — I West Lynne ... nej, men kanske annorstädes! — Vi måste vänta, Barbara, tills tiden sjelf ätager sig att sprida ljus i det mörker, som omger denna handling — Ja, men man utmattas af att vänta, alltid vänta på detta sätt. — Men, hvad har ni då gjort, säg mig det, för att ö