Göteborgsposten – 29 april 1862, sida 2

nan nu äfven skammen på min dotter, på Barbara. Skulle ni tro det, man påstår öfverallt, att hon ej blir gift tillfölje af det brott hennes broder begått? Vore det icke bättre att hon, heldre än att underkasta sig en dylik förödmjukelse, heldre än att så böja sig under anathemat och gifva sig till pris åt förtalet, gifte sig med den förstkommande, med sjelfva kyrkestöten här i församlingen ? Det är äfven er åsigt, icke sannt? Så måsto hvarje klok menniska tänka. Men det är icke min dotters tanke. Hon envisas med att förblifva flicka. Skulle ni tro det? Hon har mottagit en mängd anbud, tilllade rådmannen och slog sig med båda händerna på knäna, och likväl ger hon alla korgen, hon svarar nej på alla dessa anbud. Senast nu i dag har major Thorn begärt hennes hand; samma visa igen! Miss har, utan att rådfråga mig, utan att tala med sin mor derom, sjelf utdelat korgen. Jag skall min själ stänga henne inne på sitt rum och icke låta henne få någon annan föda än vatten och bröd, tills hon åter blifvit klok. Carlyle kastade en sidoblick på Barbara. Hon satt der med sänkt hufvud och tanfull och undergifven mine. Hennes sänkta ögonlock voro ännu fuktiga af de tårar hon fällt. Mr Hare hade tystnat, för att kunna åter hemta anden. Under berättelsens lopp hade han i hettan oupphörligt skrufvat på sin peruk, så att den nu kommit alldeles på sned. — Nå, återtog rådmannen, utan att ana det löjliga utseende den i olag komna peruken gaf honom, nå hvad tycker ni? — Jag tycker, svarade Carlyle skrattande, att giftermålet kanske icke är i miss Barbaras smak.