Göteborgsposten – 28 april 1862, sida 2

gick, ett rof för den lifligaste rörelse, med häftiga steg af och an i rummet. — ben eländige! utbrast han och stannade. Den uslingen! den hjertlöse! Jag kände ej hela sammanhanget. Hade utslaget i skiljsmessan fallit förr än barnet föddes? — da. — Ah, den sataniske skurken! Men då hade han ju skolat gifta sig med er! Ah, Isabel, ni, dottern till en pär af England, sjunken så djupt. Himlen straffe detta brott ! Den allmänna meningen måste förkrossa henne; drottningen kan ej annat än för alltid vägra henne tillträde vid hofvet ! Lady Isabel sprang med utsträckta händer, flammande ögon och oroligt böljande bröst fram till grefven. — Medlidande! skrek hon i sin förtvislan. Ser ni då icke, att ni dödar mig! Grefven insåg att han låtit föra sig för långt. Han blef åter lugn och kall. — Hör nu, sätt er, Isabel sade han mildt och förde henne tillbaka till kakelugnen. Och nu, säg mig, huru mycket ni skulle behöfva, för att kunna lefva lugnt och afskiljd från verlden ? — Jag begär ingenting, genmälte hon, jag skall ej emottaga något af hvem det vara må; jag vill sjelf förtjena mitt lifs uppehälle. — Hvad ni säger är helt simpelt orimligt! afbröt grefven vredgad. Det är ej mera frågan om romaner, utan att se framtiden kallt och allvarligt till mötes. Jag kom hit, för att bestrida edra behofver. Afbryt mig icke. Er far finnes ej mera till; jag måste. ersätta honom.