Göteborgsposten – 28 april 1862, sida 2

sädana hådanefter. Isabel, tillade han och reste sig upp for att gå, ni kan ju då och då skrifva mig till. — Hvad säger och tänker man om mig? frågade hon sakta. Lord Mount Severn, som icke väntade sig någon dylik fråga, förblef tyst några ögonblick, emedan han icke visste, hvad han skulle svara. — Hvad vill ni väl, att man skall säga eller tänka, sade han slutligen, annat än ni sjelf skulle förr sagt eller tänkt om en annan qvinna, som gjort sig skyldig till samma fel? Hon sänkte hufvudet och en klagande och tung suck undslapp hennes bröst. Grefven närmade sig henne, tog hennes hand, tryckte den vänligt och aflägsnade sig med snabba steg. Det var en underlig karl, en af dessa varelser med ctt kallt och tillbakadraget yttre, som icke desto mindre känna, förstå och lida. Då han fick veta Isabels flykt m-d Francis Lenison, anade han genast, att hans hustru var, åtminstone till stor del, orsaken till den olycka som drabbat familjen; och han ansåg det derföre vara sin pligt att nu vaka öfver den olyckliga öfvergifna. (Forts.)