Göteborgsposten – 26 april 1862, sida 2

tvärt fly; men detta var ej något antagligt skäl. Ni hade ju er man, åt hvilken ni bort anförtro edra smärtor och er klagan. I alla hänseenden smutsar man ej ned sig eller vanärar en hederlig mans namn för dylika bagatellers skull. Ni måste derföre ha haft ett annat skäl för att handla så. Hvad var det för ett? — Nåd! afbröt den olyckliga qvinnan, låt oss lemna det förflutna. — Nej, jag måste ha reda på sanningen, fulla sanningen. Jag har af denna anledning kommit hit, och jag aflägsvar mig icke, förrän ni uppfyllt min önskan. Att jag ej infunnit mig förut, kommer sig deraf, att jag icke ville här sammanträffa med denne Lenison. Er far är ej mera. Jag är er närmaste slägting, mig tillkommer derföre nu pligten att bistå och vaka öfver er. Strida tårar strömmade utför Isabels kinder och hon gömde sitt ansigte i näsduken. Grefven teg ett ögonblick och återtog sedan, i det ban slutligen undertryckte den rörelse, som nu bemäktigade sig äfven honom: — Vi skulle kunnat tro, att en dåraktig passion för den eländige Lenison drifvit er till att följa honom, men ert bref gaf oss ej rättighet att antaga denna åsigt. Hvad menar ni med de rader, i hvilka ni anklagar er man för att vara orsaken till er flykt. — Fråga honom sjelf; han vet det! svarade hon med sen suck. (Forts.)