Göteborgsposten – 26 april 1862, sida 2

—— —— — H— ———— förfärligt slag ät denne ädle man, som var er trofast tillgifven? Isabel sänkte hufvudet, utan att kunna svara, och stora, brännheta tärar tillrade utför hennes insjunkna kinder. — Isabel, återtog grefven något mildare, jag ser att ni ångrar er; de tårar ni fäller uttala den djupa förtviflan, som råder inom er. Tala, säg mig, huru detta har skett, säg mig, huru ni kunnat förmås att falla så djupt. — Ah, denne man, mumlade hon, är en låg förförare, en eländig och bedräglig varelse. — Ja, och om ni minns, bad jag er äfven att taga er tillvara för honom! jag varnade er för att någonsin mottaga honom hemma hos er. — Det är mot min vilja han kommit till East Lynne. — Ja, jag vet det; jag har fått veta, att Carlyle, som Hitade på sin hustru och troddhenne vara en hederlig, dygdig och trogen maka, icke tvokat att lemna denne man tak öfver hufvudet. Ah! Isabel, fortfor han och blef alltmera lifvad, ni hade i Carlyle en förträfflig make, som tillbad er, 0 älskade er ända till vansinne. Vid åhörandet af dessa ord, hvilka ljödo så smärtsammwa i hennes öron, ryste Isabel inom sig och vred konvulsiviskt sina händer. — Jag har läst den biljett, som ni lemnat efter er, fortfor grefven, er man har visat mig den. Såsom jag tror, ville han icke meddela den åt någon annan än mig. Detta bref var för honom såväl som för mig en verklig gåta. Först efter er afresa trodde man att det var miss Carlyles ättiksura lynne, som gjort er så vansinnig och förmått er att så