Göteborgsposten – 26 april 1862, sida 1

— — — —— på klockan vid dörren och begärde att få tala med lady Isabel. Lady Isabel satt på samma ställe, der vi sett henne i december mänad, framtör samma kakelugn och ifrigt sökande att värma upp sina stelnade lemmar. Man skulle kunnat tro, att det var dagen efter samma natt, som vi sågo henne så sorgsen och nedslagen. Ingenting hade förändrats i sjelfva rummet; allt var på samma ställe och i samma ordning, och vid sidan af modrens säng stod ännu den lilla vaggan, i hvilken barnet sof. Då Susanna kom in och underrättade om att en engelsman var derute, spratt lady Isabel till af förvåning. — Huru! utbrast hon, en engelsman säger ni? — Ja, det är säkert, genmälte Susanna, ty jag kunde knappast förstå hvad han sade. Han är dernere i salongen. Får han komma upp? Hvem var det väl, som ännu kunde tänka på henne? — Susanna, frågade hon med en viss tvekan och under intryck af en tanke, som nyss genomkorsat hennes bjerna, det är väl icke sir Franc ... det är väl icke herra? — Han liknar honom icke det ringaste, genmälte Susanna. Han är en valväxt man med ädel och stolt hållning, man skulle nästan tro honom vara en prins. Hennes arma hjerta klappade härdt och hennes kinder purprades. Välrårt. ädel och stolt ! passade icke dessa trenne epiteter in på Carlyle? Denna tanke föll henne plötsligt in och bragte hela bennes inre i uppror. Hon reste sig upp, gick med vacklande steg ett par slag genom rummet och beredde sig på att gå ned, för att taga emot den främmande,