Göteborgsposten – 25 april 1862, sida 2

— — —— —— — ger. Hela den förhatliga tropp, som ett första fel drager efter sig, passera längsamt och under hänskratt förbi hennes torra ögon. Hennes inbillningskraft förmådde endast uppfatta en lång följd af lidanden, sorger och pröfningar! Hvad var hon väl nu i sjelfva verket? En förkastlig varelse, en af dessa qvinnor, som männen betrakta med medlidande och beklagande och hvilkas blotta namn kommer den oskyldiga flickan och dygdiga makan att rodna. Hvad skulle det nu bli utaf henne? Hon var ensam i hela verlden, utan vänner och utan hjelp. För att lifnära och uppfostra detta barn, för att sjelf kunna lefva, måste hon arbeta, arbeta med sina händer, ty utan arbete intet bröd, inga kläder, ej tak öfver hufvudet! Hon egde ännu qvar några juveler, minnen af hennes föräldrar. Då hon lemnade sitt äktenskapliga hem, hade hon tagit dem med sig, men lemnat qvar på sitt rum de andra juvelerna, som Carlyle gifvit henne. Och detta var allt hvad hon egde, allt hvaröfver hon kunde förfoga i denna stund, då hennes nuvarande belägenhet tedde sig för henne i hela sin dystra och förfärande verklighet. Hon skulle således sälja dessa juveler, hon skulle skilja sig från dessa vittnen af ungdom och oskuldsfulla dagar! Ja, detta var det enda parti, som hon kunde taga. Med de penningar hon härigenom kunde få, skulle hon enligt sin egen beräkning kunna lefva, eller rättare vegetera, ännu några månader, kanske ett år! men sedan! sedan! Ab! en obestämd tanke på hämnd hade förut genomkorsat hennes hjerna och fyllt denna med feberos hela eld. Hon hade, i tanken att Carlyle var henne otrogen, velat låta honom känna hennes djupa ovilja och harm. Men hvilken