återtog hon, så var god säg till er betjent, att han bär bort dem. Och nu, min herre, beder jag er gå. — Vi lemna således hvarandra som dödliga fiender ? frågade han. — Vi skiljas såsom tvenne främlingar, för att aldrig mera återse hvarandra. Farväl, sir Francis. — Och ni vill ej ens trycka min hand till afsked, Isabel? — Nej, sade hon, det är mig omöjligt. Och de skiljdes åt. Sir Francis Lenison lemnade rummet och begaf sig genast in i ett annat rum, som låg i andra ändan af våningen. Han lät kalla till sig de båda tjenarne i huset och betalade dem ett års lön i förskott, under tillkännagifvande att han skulle resa och ville befria lady Isabel från besväret, att sjelf göra upp dessa småsaker. Derpå sökte han upp husegaren och lemnade honom likaledes ett års hyra i förskott. Han gick sedan till en restauratör, beställde der åt sig en god middag och lemnade samma afton med sin betjent Grenoble, inom sig glad öfver att ha lyckats bryta de band, som fastkedjade honom vid en qvinna, på hvilken han redan för längesedan blifvit mätt. Och lady Isabel? Hon satt hela natten tyst och orörlig framför kakelugnselden. Amman sade till henne, att hon ådrog sig döden genom ett sådant vakande, men hon befriade sig från amman och dennas föreställnigar genom att befalla henne gå in i andra rummet. Aldrig hade samvetet talat till henne med så ljudelig stämma som under denna natt; aldrig hade det förflutna, det närvarande och framtiden visat sig för henne i så dystra färs