nes man! Ack, hon hade icke på länge haft nägon man? Voro icke Carlyle och hon skiljda ät? — Om ni än icke vill emottaga någon hjelp för er sjelf, återtog Lenison, kan ni dock ej hindra mig från att bistå er uti barnets uppfostran. I det jag lemnar er några tusen francs årligen, skall jag blott uppfylla mina pligter emot det. — Ännu en gång, ropade hon, ett rof för den lifligaste otålighet, upprepar jag för er att jag icke vill ha något hvarken för mig eller barnet, och om det skulle falla er in, att pr posto skicka mig penningar, skulle jag kasta dessa i floden. Ahl ni har visserligen störtat och vanhedrat mig, men det finnes dock ännu qvar hos mig några känslor af adel och stolthet, jag känner ännu Mount Severnas blod i mina ådror. Under det hon talade så, vred hon konvulsiviskt sina händer och fäste djerft sina ögon, hvilka flammade af stolthet och förakt, på honom. — Eftersom det förhåller sig så, låt oss icke mera tala derom; om ni senare börjar ångra denna dåraktiga envishet, behöfver ni endast skrifva några rader till min bankir, som då ... — Nåd, min herre, jag ber, låt oss sluta! afbröt den olyckliga qvinnan och reste sig upp med värdighet, tag edra penningar och lemna mig! Han tog upp sin plånbok ur fickan och lade sedlarne deri. — Hvad angår edra saker, som ni qvarlemnat här, li