Göteborgsposten – 24 april 1862, sida 2

er däraktiga svartsjuka, som kastat er i mina armar, ni kan ej neka dertill! — Ja, ni har rätt, fortfor hon och säg stirrande på honom; ja, det är svartsjukan som störtat mig. — Och denna svartsjuka var löjlig och orättvis, tillåt mig säga er det, tillade Francis Lenison. — Hvad menar ni? frågade hon med en häftig darrning. — Jo, återtog han, edra misstankar voro orättvisa och saknade all grund. — Ah, tala fort, jag ber er; ni ger mig döden! — Nåväl, vet att er man aldrig tänkt på denna miss Hare; jag har senare blifvit derom öfvertygad. — Af nåd, förklara er! — De träffades ofta, det är sannt; de hade täta möten med hvarandra, men dessa voro ingalunda kärleksmöten. En hemlighet, en familjehemlighet förorsakade dessa ofta förekommande möten. Lady Isabel lyssnade med vidöppen mun. — Och denna hemlighet, sade hon, känner ni den? — Nej, jag var icke deras förtrogne; men jag har skäl att tro, att den afsåg en mycket obehaglig bändelse, som inträffat inom familjen ; Carlyle hade åtagit sig saken, och då mrs Hare icke kunde sjelf gå och rådgöra med honom, skickade hon dottren i sitt ställe. — Och huru har ni fått veta allt detta? — Det är min hemlighet. l — Men huru kan ni väl vilja, att jag skall tro på edra ord?