Göteborgsposten – 24 april 1862, sida 2

ö — Eftersom ni så önskar, får jag säga er, att jag mer jän en gång i smyg varit närvarande vid de möten, som Carlyle hade med Barbara, och att jag afhört deras samtal. — Men, utbrast hon och slungade på honom en blick full af raseri och hat, men då har ni ju ovärdigt och lågt förtalat min man; och alla de historier, ni förr hviskade mig i örat, voro således blott en väfnad af lögn och bedrägerier. — Hör på, sade han med orubblig kallblodighet, i krig och kärlek äro alla medel tillåtliga. Hon blef stum och liksom nedtryckt vid åsynen af så mycken djerfhet, dubbelhet och skändlighet. Sir Francis ansåg sig böra bryta tystnaden. — Kan jag få veta, hvilket namn ni gifvit den der varelsen derborta? frågade han och visade på vaggan. — Ert! genmälte hon sträft; han heter Francis Lenison. — Huru gammal är han? — Han föddes d. 30 augusti. Sir Francis gjorde en lång gäspning, sträckte ut armarne och ristade på benen, liksom sökte han skaka af sina lemmar en viss domning. Derpå närmade han sig vårdslöst vaggan och lyfte upp täcket. — Vet ni hvad, Isabel, pojken är riktigt vacker. Han liknar mig som den ena vattendroppan den andra. — Om han skall komma att likna er i afseende på hjerta och själ, utbrast hon i förtviflan, beder jag Gud blott om en nåd: nemligen att låta mig dö, innan han ännu lärt tala! (Forts.)