—— — ———————— — — — AA na Amman gick. Isabel, hvars hela varelse förtärdes af en brännande feber, kunde knappast undertrycka sin rörelse. : Hon samlsde likväl hela sin kraft och lyckades dölja hvad; hon kände. När sir Francis Lenison inträdde, fann han henne lugn och kall. Han ville omfamna henne, men hon tvingade honom med en åtbörd full af höghet och förakt, att hålla sig på afstånd. Han tog en stol, närmade sig till kakelugnen och stötte der in vedträden med foten. — Ni får förlåta mig, Isabel; det har varit mig omöjligt att komma förr. — Och hvarföre kommer ni nu? svarade Isabel med den största kallblodighet. — Harföre? upprepade han, huru! det är då på detta sätt ni emottager mig efter en så lång frånvaro och sedan jag, för att få träffa er, bekämpat den stränga årstidens alla obehag ? — Sir Francis, fortfor den olyckliga qvinnan, som genom en sista ansträngning lyckats ålägga sitt hjerta tystnad och nu syntes helt och hållet beherrska sig sjelf; sir Francis, upprepade hon, jag skattar mig lycklig af att få återse er, ty det är i sanning hög tid att vi komma till förstånd med hvarandra. Jag tänkte skrifva till er, ert besök kommer derföre mycket lägligt. Jag vill tala uppriktigt, öppet och utan omvägar med er, och jag vågar hoppas att ni skall göra på samma sätt. — Låt se, hvari kan jag vara er till tjenst? sade han med lätsadt allvar och slängde det ena benet öfver det andra.