— — — är följande. På en fest åSmädeskrifvarens sommarnöje på Djurgården, dit Rolln drucken ankommit, upptacker han Ringman, en tidningsredaktor, som skrifvit en ofordelaktig recension öfver Rollens dikter (i parentes bör nämnas att nästan hvarenda person i pjesen är mer eller mindre poet). Rolln rusar på Ringman och griper honom om halsen och vill strypa honom, de skiljas från hvarandra af gästerna, man forebrår Rolln hans uppförande, föreställer honom hvad sådant kunde kosta o. d. Då utbrister Rollen-Jolin ungefär så här: Jag riskerar gerna schavotten för nojet att en gång ha strypt en tidningsskrif... — ordet uttalades ej fullt, men man anar lika lätt fortsättningen som i de der annonserna i Dagbladet der det heter: Om ej herr C. Lundqvi— betalar sin hyra, utsättes hela hans namn i bladet. Som sagdt, en så vacker tanke hade man ej väntat sig uttalad på k. scenen, at en kongl. skådespelare och törsattare ullika. En skallande applåd, hvari flera aktningsvärda dorrnycklar deltogo, belönade försattaren! Pjesen har således gjort lycka, det bästa beviset derpå är de fulla husen; att den goda smaken, här kända personer och förhållanden m. m. fått sitta emellan, derom har direktionen för den teater, som nödvändigt vill kallas Nationalteater, ej bekymrat sig. Men man bör ej förundra sig så mycket deröfver — nöjet att tå se fulla hus — något som direktionen ej varit bortskämd med under säsongen — kan i viss mån förklara om ock ej törsvara upptagandet af detta stycke, som sjelft råkat atv bli just det, som dess mening var att blotta: ett skandalskrifveri, förtydligadt med de nu för tiden så mycket omtyckta illustrationerna i texten. Jag slutar denna redogörelse, som blifvit längre än jag önskat, med anförande af en af våra tidningars omdömen om författaren: Hr Jolin är svag i karaktersteckning, i handlingens anläggning, han är osäker och vacklande i upptattningen af det moraliskt och estotiskt rätta, det psykologiskt rimliga, och hans idealer ha en mycket horizontal flygt. Det är den pjes, hvarom ett sådant omdöme kunnat fällas, som för närvarande hänrycker vår publik! Jag nämnde i början , Monitor och Merrimace. M. H., ni kan ej göra er ens en aflägsen aning om, till hvilka förfärligt djupsinniga resonnementer denna strid mellan de båda fiendtliga fartygen tillhörande de så innerligt Förenta staterna förorsakat. Folk af alla klasser ha ansett sig kompetenta att bedömma verkningarne af striden jor den aldra närmaste framtiden. Folk, som ej haft reda på den s. k. lilla flottan mer än det begrepp de kunnat få om den genom en färd på ,Ettan och , Tvåan mellan Röda bodarne och Riddarhusgränden, hafva med den tvärsäkraste min i verlden forklarat, att detta vapen ej längre vore användbart, och man har gått in på ett sådant påstående ganska villigt. Man var betydhgt haj för Svea och Göta rikes oberoende längre, ty det behöfdes bara t. ex. att en sådan der gök som ,Monitor kom till Trälhafvet, gick igenom sundet vid Waxholms fästning, der han visserligen skulle mottagas med kulor, men af den gamla förlegade sorten, som ej skulle bekomma honom mera, än en hagelskur ett tegeltak, och här lågo vi med våra välsignade uppruttna jollar och slupar, med vår Sjöförsvarskomit, som ej mera visste hvad den skulle taga sig till, alldeles hjelp-, redoch forsvarslösa. Men utan att vi anade det, hade vi lyckan inom våra murar. Hr Fornander, målare och skulptör tillika, uppträdde nu, en ny Eriesson, och förklarade att vi ej borde vara det minsta rädda, ty han hade redan utfunderat konstruktionen af ett fartyg, som