——— — — — tc — Hvarföre skrifver ni icke till juristerna och uppmanar dem att påskynda skiljsmessan? inföll Lenison med sin vanliga oblyghet. Det är ert eget fel, att denna sak drager så mycket ut på tiden. Med dessa ord lemnade han tvärt lady Isabel, som nu gaf fritt lopp åt sin förtviflan. En timme förgick på detta sätt. Den olyckliga qvinnan hade ej flere tårar qvar att gjuta; hennes ögon voro torra och ansigtet nedslaget. En piga kom in, för att duka af frukostbordet. — Hvar är Pierre? frågade Isabel henne. — Han gör sina förberedelser till afresan; han skall åtfölja herrn. Pigan hade knappast lemnat rummet med frukostbrickan, förrän Francis Lenison i resdrägt kom för att taga afsked af lady Isabel, Hon sprang nu häftigt upp, rusade bort till dörren, låste igen den och stängde vägen för Francis Lenison, i det hon ställde sig framför honom och bönfallande vred mot honom sina händer. — Francis! utropade hon, finns det hos er qvar en gnista, jag vill icke säga af kärlek, utan af medlidande för mig ? — Huru är det fatt, Isabel? mumlade han och räckte fram handen emot henne, ni vet ju, att jag älskar er! — Nåväl, om det är så, res då icke! lofva mig ätminI stone, att ni icke begifver er utaf förrän om en eller två dagar. Vänta, tills vi fått underrättelse om skilsmessan och blifvit förenade af den protestantiske presten. — Det är omöjligt! sade han med fast och bestämd ton. Låt oss sluta detta samtal!