— Det är orimligt hvad ni säger. De der herrarne ha naturligtvis all möjlig fördel af att hålla mig på afstånd, de tänka ej på annat än förtjena. Jag måste fara till England och jag skall resa. Det är dessutom, i min egenskap af nevö, min pligt att följa min onkel till grafven. — Låt mig då göra er sällskap. — Ni skämtar, Isabel! Är ni väl i en sådan belägenhet att ni kan följa mig? Och skulle ni väl vilja återvända till England, äfven om ni kunde företaga en sådan färd? — Men om ni far till London, skall ni troligen ej hinna tillbaka i tid. — I tid, hvad menar ni? — Och det frågar I tid, för att inför verldens ögon förklara, att jag är er lagliga hustru. Dokumentet för äktenskapsskilnaden måste snart vara här. — Så mycket sämre! utbrast sir Francis med en kall och högdragen ton. — Så mycket sämre, säger ni. bli af barnet ? — Hör nu, lugna er, och låt oss icke förifra oss! Denna ständiga öfverretning, hvari ni befinner er, kan blott göra er ondt. Är det väl mitt fel, att jag så oväntadt blifvit hemkallad ? — Och ni är utan medlidande för barnet! fortfor hon med en af tårar qväfd stämma. Glömmer ni då, att det blir ett oäkta barn, om det får se dagen, innan ni gifvit mig ni? Men hvad skall det då ert namn, och att jag sedan aldrig skall kunna från mig afvå denna skam.