— Ni vägrar? — Ja, Isabel, ni är verkligen än ett barn. Har jag. icke sagt er, att jag snart skall komma tillbaka? ; — Ah! tro icke att det är för min egen skull, som jag önskar denna förening, fortfor hon, under det feberns eld: lyste i hennes ögon, nej! Nej, ni känner mig bättre, ni måste veta, att jag redan för länge sedan afstått från hvarje! lifvets lycka. Men vid minnet af den uppoffring jag gjort för er af min heder, vid minnet af alla de lidanden, alla de kränkningar, som jag utstått för er skull, stanna, jag anropar er derom, res icke! — Stig upp, Isabel, sade Lenison kallt då han såg den olyckliga fallna ligga vid sina fötter. — I det barns namn, som snart skall se dagen, ropade hon med hjertslitande ängslan; för den skamfläcks skull, som skall besudla den arma oskyldigas lif, res icke! res ickel Hon vred sig omkring på golfvet och hennes brännande blick fästades på denne mans orörliga anletsdrag, som stod tyst och nästan likgiltig inför denna djupa och gripande smärta. — Isabel, ni är vansinnig! inföll han med en lugn ton. Har jag icke lofvat, att komma tillbaka? Barnet skall ju icke se dagen förr än om en månad; tro mig, innan dess skall jag vara tillbaka. En vecka skall vara tillräcklig för mig, att uträtta hvad jag behöfver i London. Var nu förnuftig och låt mig gå! Men hon rörde sig icke från stället. Hon tryckte sig intill dörren, i det hon sträckte sina krampaktigt darrande händer emot honom och ville hindra honom från att gå.