toilettbordet en biljett, skrifven med lady Isabels stil. Hon skyndade, så godt hennes sjuka ben medgaf, att bära brefvet till sin husbonde. Carlyle ryckte det till sig och såg på utanskriften: Archibald Carlyle. Han var en flegmatisk man och herre öfver sig sjelf; men under det han bröt sigillet, darrade hans hand af en nervös skakning. Han läste: Åren skola förrinna, och mina barn skola en dag fråga er, hvar deras mor finnes och hvarför bon öfvergifvit dem. Ni skall då säga dem, att det är ni sjelf, ni, deras far, som drifvit benne till att begå denna handling. De skola fråga er, hvart hon tagit vagen. Sag dem det, om er så för godt synes. Men ni skall då äfven säga dem, att ni hade kränkt, bedragit henne och störtat henne i misströstans afgrund, då hon i sin förtviflan lemnade dem-. Bokstäfverna i detta bref riktigt dansade för Carlyles ögon. Han förstod nu endast alltför väl, att bon öfvergifvit den äktenskapliga bädden, att hon flytt. Med hvem? Han kände en förfärlig aning. Brefvet föreföll honom i öfrigt som en svårlöst gåta. På hvad sätt hade han kränkt henne? De förföljelser, om hvilka Joyce talat, voro Cornelias verk och han hade ju ingen del deri. Hvad hade då han sjulf gjort? hvartill bade han gjort sig skyldig? Han läste om brefvet flere gånger, men utan att kunna komma till en tillfredsställande slutledning. I detsamma ljöd ett underligt sorl för hans öron; det var tjenarne, som spionerade och kommenterade sinsewellan.