Kapten Lenison, sade de, var icke på sitt rum, och hade icke ens legat i slottet under natten. Joyce stod stödd mot en stol med stirrande blickar i hvilka lästes den djupaste rörelse. Hon kände ännu icke den grymma sanningen. Carlyle öppnade en skrifportfölj och lade det olyckliga brefvet deri. Hennes fingrar darrade och tänderna skallrade konvulsiviskt. — Joyce, sade han och ställde sina steg mot dörren, tala icke om detta bref för någon ... hör ni! — Förmäler det, att mylady är död? — Nej, hon är icke död! Det är väl värre än så, tilllade ban inom sig. — Hvem der? utbrast hastigt tjenarinnan. Det var lilla Isabel. Uppväckt af det buller, som rådde i slottet, kom hon springande med blottade fötter. — Hvad har händt, Joyce? Hvar är mamma? — Gå och lägg sig, mitt barn, ni förkyler er annars. — Jag vill se mamma!l svarade barnet. — Mr, var god såg till Isabel, att bon åter går till sängs. Carlyle lade, utan att lemna någon uppmärksamhet åt dessa ord, sin hand på den lilla flickans hufvud och kastade en sorgsen blick på Joyce. — Joyce, sade han med djup stämma, hädanefter skall ni kalla henne ... Lucie. Vid d.ssa ord gick ban ur rummet. Isabel, men nej, Lucie skola vi nu kalla henne, aflägsnade sig äfven, men kom snart tillbaka till Joyce och sade, i det hon drog henne i kladningen: