Göteborgsposten – 19 april 1862, sida 2

— ———— Carlyle stod tyst och tankfull. Han kunde icke tro på denna berättelse. — Ah, mr, detta synes er otroligt och omöjligt, återtog Joyce och vred sina händer; och det är likväl sannt: mylady var alltför olycklig, hon har velat göra slut på lifvet ! — Joyce, ni är vansinnig, ni yrar helt säkert! Er matmor olycklig! Hvad menar ni dermed? Joyce skulle just börja förklara sig, då miss Carlyle kom mycket legert klädd inrusande i rummet. Hennes långa ben voro instuckna i ett par svarta ttrumpor och en vid schal omgjordade hennes kantiga axlar, under det en majestätisk nattmössa tronade på hennes hufvud. — Hvad står då på? frågade hon. Har man återfunnit lady Isabel? I — Nej, svarade Joyce, ett rof för den våldsammaste söfverretning. nej, man har icke återfunnit henne och man skn ej heller finna henne annat än i liksvepningen. Men, miss, eftersom jag nu träffar er så här tillsammans med er bror, vill jag ock begagna tillfället, för att säga er, hvad jag har på hjertat. När vi snart skola under våra ögon ha lady Isabels liflösa kropp, hvad skall ni tro? Mr Carlyle har alltid älskat henne! Hans ständiga önskan har varit, att göra henne lifvet ljuft och lugnt, men ni deremot, ni har gjort qallt hvad i er förmåga stått, för att pina henne och komma I henne att fatta afamak för lifvet. (Forts.)