Göteborgsposten – 17 april 1862, sida 1

Göteborg d. 17 April 1862. Vetenskapsoch Vitterhets-samhället bade till i går afton inbjudit allmänbeten för afhörande at hr mag. S. A. Hedlunds föredrag, hvilket afhandlade: Barnens uppfostran och undervisning. Talaren framställde, huru vi för narvarande befinna oss i öfvergången till nya töreställningssätt inom undervisningen, der det gamla undanskjutes for ett nyare och, såsom vi hoppas, friskare lit. For några decennier sedan utgjorde barnaundervisningen en hård formalism, hvilande på traditionela söreställningssätt, hvilka dock ull slut, så att såga, våldlorde naturen. Mot denna sormali-m och stenhårdhet uppträdde Jean Jacques Rousseau genom sin Emile, hvilken blef antändnivgsgnistan till nyare förestallungssatt. Men hos Kousseau sauns dock ett tel; han tasthöll för ensidigt vid naturen och forordade derföre så litet tukt som mojligt. Ett vanns dock genom honom, nemligen det, att man började inse vigten af att vid undervisvingen battre studera naturen. Man fann derigenom, alt vigt bör laggas på upptostrarens uppsattande af hvad barnet vid vissa åldrar kan fatta, så att man ej ensidigt utvecklar någon eller några förwogenbeter på de ufrigas bekostnad, hvilket deremot förut var och till en del annu är tallet, i det man isynnerhet afser minnets skärpande. I den första barnaåldern finnes ett drag starkt utveckladt, nemligen härmningsbegäret, hvilket dock ej är annat än en återspegling af de intryck barnet roner af de yttre, ougifvande soremålen. Dev är dertore at vigt, alt modren eller skoterskan väl aktar på denna dritt och omsorgsfullt vårdar barnen. Foraldrarne böra för ders ekull vara mycket samvetsgranna och noga akigifva på de sinnesrörel-er hos barnen, som de tramkalla. Ilakttagelseformägan börjar äfven tidigt visa sig, och denna är egentligen barnets lörsta kunskap. Denna förmåga har dock ofta blifvit undertryckt i den gamla uppfostringsmetoden, såsom t. ex. då man, hvilket dock tyvärr ännu ofta händer, varnade barnen för att vara nyfikna. Efter iakttagelseformågan kommer barnets bildande af omdöme ofver hvad det sett. Uppdrifvande af denna egenskap hos barnet att rätt bedöma, hvad det iakttagit, saknas mycket i undervisningen. Det är dock den, som sedan i lifvet blir af största vigt och är, vidare utbildad, menniskokännedom, hvilken äfven ofta saknas hos äldre personer, derföre att deras omdomessörmåga som barn ej odlats. Härvid år det isynnerhet af stor vigt för föräldrarne, att på barnets ofta återkommande: hvarför? om möjligt aldrig svara orätt, och framför allt att icke säga det någon osanning, ty deraf alstras brist på förtroende. En annan förmögenhet hos barnen, inbillningskraften, blir afvenledes i undervisningen undanträngd eller mindre uppmärksammad. Denna förmögenhet näres bäst hos barnet genom sagan, för hvilken det äfven vid en viss tid hyser en sådan förkärlek, att ESS TEESE SEINE SES ISEN HA