Göteborgsposten – 16 april 1862, sida 2

— Nej, svarade han, men jag har mina skäl att tro, att han dock står i smöret. Vid dessa ord, om hvilkas betydelse man ej kunde misstaga sig, kände Isabel vredens rodnad stiga upp på sin panna, och hennes hjerta hoptrycktes smärtsamt. Hon sökte innesluta sig i en värdig tystnad, men lyckades blott ett ögonblick, och ofrivilligt undslapp benne denna fråga, förestafvad af den våldsammaste. svartsjuka : — Hvad menar ni? — Hör mig, fortfor kapten Lenison med sin milda och inställsamma ton, jag gick nyss förbi rådman Hares, och såg då tvenne personer, en man och en ung flicka hålla hvarandras händer ... såsom tvenne älskande, och utan att hafva några andra vittnen än månen och mig. Denne man var er herre och make; den unga flickan var miss Barbara Hare, Isabel kände en skälfning af hat och raseri genom hela sin varelse. De misstankar, som hela denna afton stormat inpå henne, blefvo således bekräftade. I sin blinda svartsjuka började hon anse sin man vara en falsk skrymtare och lögnare. Hon sade till sig sjelf, att han vägrat åtfölja henne: denna afton endast för att få njuta af hennes rivals... denna Barbaras sällskap! Om hon autit ensam i vagnen, skulle hon gjutit tårar af vrede och förtviflan. Upprörd och med häftigt vågande barm tryckte hon sig in i sitt vagnshörn och sökte skratta, för att bättre kunna dölja sin smärta och sina qval. Då vagnen rullade förbi Hares hus, reste hon sig plötsligt upp och lutade sig framåt, i det hennes bliekar, hvilka