Göteborgsposten – 16 april 1862, sida 2

hufvudet ut ur vagnen och såg nu framför sig kapten Lenison, som bar en underlig hufvudbonad, ett slags kaschett med öronlappar, hvilka gjorde det svärt att känna igen honom. — Uvad ni kommer tidigt hemät! sade han utan nägon vidare inledning. Jag tyckte just, att det var er vagn och olef helt förvänad deröfver. — Den der junkern ser mig ut som en intrigant filur, mumlade kusken inom sig der han satt på sin höga plats. Han visste hvilken timme mylady skulle komma tillbaka, ty han har sjelf frågat mig derom. — Jag företog mig en liten promenad i månskenet, fortfor Lenison; men jag känner mig trött, och om det icke besvärar er för mycket, skulle jag skatta mig lycklig af att åka tilloaka till slottet med er. Hon kunde ej gerna neka. Lakejen öppnade vagnsdörren och Francis Lenison tog plats bredvid lady Isabel. — Far stora vägen! ropade han till kusken. Denna väg skulle föra dem förbi rådman Hares boning. — Jag kände först knappast igen er, började Isabel och drog sig tillbaka i ena vagnshörnet. Hvilken underlig hufvudbonad ni bär!j man skulle kunna tro, att ni med vilja förklädt er. — Förklädt mig! upprepade han och tog af sig kaschetten som han kastade upp lik en boll och sedan åter fångade; nej, här behöfver jag icke förkläda mig, jag har inga kreditorer på East Lynne. Han ljög, och han ljög fräckt, ty han hade tagit på sig denna mössa endast i afsigt att maskera sina anletsdrag. — Är Carlyle hemkommen ännu? frågade hon.