Göteborgsposten – 15 april 1862, sida 2

— Tag af er denna förfärliga hatt, det finnes ingen som kan känna igen er här, min vän. Ricbard aftog sig långsamt och försigtigt sin ofantliga hatt, och hans ansigte, hvilket var förvillande likt hans mors, syntes då i hela sin sjukliga renbet och skönhet Han hade knappast blottat sig, förrän han förskräckt vände sig mot dörren. — om någon skulle komma! sade han och darrade i hela kroppen. — Var lugn, vi äro ensamma, och ingen kan komma in hit, utan att jag på förhand vet det. — Ni väntar således den eländige mördaren? — Ja, jag har skäl att hoppas, det vi nu slutligen ha honom fatt; åtminstone motsvarar den person, vi nu vänta, temligen det signalement, som ni gifvit mig öfver Hallijobns mördare. — Men är han då galen? Han måste vara det, för att kunna våga sig bit. — Han hoppades troligen, att man icke skulle känna igen honom. Men tst! låt oss vara försigtiga. Jag skall föra er in i mr Dills rum; der finnes ett litet tittfönster, såsom ni kanske minnes? Nåväl genom detta fönster skall ni efter behag och utan att sjelf bli sedd kunna granska den person, som om ett ögonblick skall vara här och bär namnet Thorn. Tror ni er kunna oaktadt den tid, som förflutit sedan ni så honom, känna honom igen? — Vore han ock förklädd såsom jag är det, vore ban än 50 år äldre, åtager jag mig dock att känna igen honom! Tror ni då, att man kan glömma en sådan mans anletsdrag.