Göteborgsposten – 14 april 1862, sida 2

Men ni har ju bela dussinet! utbrast Cornelia. — Hå kommer ni då återigen med edra öfverdrifter! inföll Isabel, som fann sig förargad öfver denna anmärkning och öfver de ständiga motsägelserna af Cornelia, hvars ättiksura lynne sedan någon tid blifvit mera ofördragsamt än någonsin. Isabel slutade sitt svar, lade ihop och förseglade det, samt lemnade det, efter att hafva ringt på en betjent, åt denne, i det hon bad honom äfven skicka in Wilson. j Pigan Wilson inträdde genast. — kall j sömmerskan komma i dag och profva lilla Isabels klädning? Wilson tvekade, stammade och säg omsom på sin matmor och ömsom på Cornelia. Denna lyfte upp ögonen, i det hon stannade med sitt arbete, och värdigades sjelf svara. — Sommerskan kommer icke, sade hon med en skarp ton. Eftersom det icke var så brådtom med denna klädning, har jag gifvit kontraorder. — Det tillhör ensamt mig att bedöma, hvad de mina beböfva! sade Isabel med häftighet. —Er dotter behöfver icke någon ny klädning mera än bordet der! fortfor lugnt miss Cornelia; den lilla har ett rikligt förråd deraf, och hennes randiga sidenklädning skall, äfven sedan den blifvit vänd, göra en förträfflig effekt. Wilson gick ut, men innan hon stängde till dörren, kastade hon på sin matmor en blick af medlidande, hvilken Isabel märkte. Hennes själ rasade af harm och förtvitlan.