Göteborgsposten – 14 april 1862, sida 2

vid dåligt humör. Kapten Lenison hade, efter det han på det vänskapligaste sätt åtföljt Carlyle ända till parkgrinden, smugit sig bakom väghäcken, och straxt derafter kom han tillbaka och underrättade Isabel om att bennes man haft ett nytt och varmt möte med Barbara, Isabel satt just för sig sjelf och kommenterade denna giftiga nyhet, då en betjent kom in med en biljett: denna innehöll en middagsbjudning för följande dagen till mrs Jefferson. Hon satte sig att skrifva ett svar, dikteradt af den lifligaste otålighet. — Far ni dit? frågade miss Carlyle, som nyss tagit kännedom om biljetten. — Ja, jag behöfver förströelse, sade hon med en vibrerande och upprörd stämma. — Och ni lemnar kapten Lenison alldeles änsam? fortfor miss Carlyle. Lady leabel satt lutad öfver sitt skrifchatull och svarade icke. — Nå huru skall det gå? återtog miss Cornelia. — Skall jag mottaga inbjudningen äfven för er ? trågade Isabel. — Nej, jag vill ej fara. — Då behöfver ni ej heller oroa er för kapten Lenison, ni skall hålla honom sällskap. — Jag tycker ej mycket om hans sällskap, sade den gamla mön skarpt. Jag skulle gerna velat fara till mrs Jefferson, men jag har ingen hårklädsel. — Ingenting är lättare än att skaffa er vu sådan; jag behöfver dessutom äfven en dylikt.