Göteborgsposten – 14 april 1862, sida 2

Hon visste ej, hvart bon skulle taga sin tillflykt; sjelfva henneg tjenare hyste medlidande med henne. Hon satte sig åter vid sitt skrifschatull och hade snart skrifvit några rader, i hvilka hon med en befallande och högdragen ton kommenderade sommerskan, att genast, utan det ringast: dröjsmål begifva sig till East Lynne. Då Cornelia fick veta detta, utstötte hon en lång suck af raseri. — Ah, min fru, röt hon, ni skall få ångra, men för sent, att ni icke följt mitt råd. Med det lefnadssätt ni för skall ni snart föra er man till tiggarestafven. Ilan arbetar nu som en häst, som en galerslaf! Och ni sen, ni blott slösar bort vinsten af hans modor, i sitt anletes svett. Fastän man sedan hennes äktenskap mer än en gång inpluggat denna refrän, började dock lady Isabel, som alltid lätt tog intryck, att tro, det hon måhända verkligen slösade mer än hennes mans tillgångar medgåfvo. Hon afstod derföre genast från tanken att gifva sin dotter en ny klädning och skaffa sig sjelf en ny härkladsel. Men hon kände att hennes själ svigtade under förtviflans tyngd. Under det denna scen egde rum, hade Wilson skyndat till Joyces rum, och gaf der fritt lopp åt sin elaka tunga, i det hon kryddade historien om klädningen och hårklädseln med tusen egna små tillägg. Joyce, som nu för första gången sedan sitt benbrott, lemnat sängen, stod vid fönstret och betraktade kapten Lenison, som gick af och an på planen utanför slottet. — Såvidt jag härifrån kan se, sade hon, är det en mycket vacker karl!