Göteborgsposten – 10 april 1862, sida 2

tighet, och att försöka upptäcka om han verkligen är den ifrågavarande personen. — Och ni ensam kan utföra detta! tillade Barbara med en suck. De återtogo vägen upp till slottet. När de inträdde i salongen, stod kapten Lenison, som skyndat i förväg, bredvid lady Isabel, som satt i fönsterfördjupningen med stirrande ögon och själen ett rof för hennes dåraktiga svartsjuka. — Hvem är då denna miss Hare? hviskade med en nästan cynisk oblyghet kapten Lenison, i det han lutade sig intill Isabel; er man och hon tyckas stå på en särdeles förtrolig fot med hvarandra; jag har nu tvenne gånger i afton mött dem, då de promenerat ensamma och sakta samtalat med hvarandra. — Vågar ni väl tala så till mig? genmälte lyda Isabel med högdragen ton och slungade på honom en förkrossande blick. — Ah! jag tänkte alls icke på att jag skulle kunna förolämpa er! tillade han med sin vanliga säkerhet. Men han hade uppnått sitt ändamål! hans ord hade blåst upp elden inom Isabels inre. Det var just det han föresatt sig att göra. Han fann nu, att han endast lyckats alltför väl, och gnuggade förnöjd bänderna.