Göteborgsposten – 10 april 1862, sida 1

Å miss C arlyle, Carlyle och den lilla Isabel. Hon säg ej lady Isabel och mrs Hare ty de lemnade just nu rummet, för att gå och se om Joyce. Barbara smög sig in till Carlyle, lade sin hand på hans axel och uppmanade honom med en vink att följa sig, i det hon vände tillbaka till dörren. Carlyle närmade sig henne. — Jag måste tala vid er ensam, Archibald, hviskade den unga flickan, kan ni gå ut med mig för några (ögonblick ? Han gick öppet ut med henne, gående vid hennes sida. Och hvarföre skulle han icke ha gjort det? Hvad hade väl han att dölja? Olyckligtvis hade lady Isabel, som i detsamma kommit tillbaka in salongen, blifvit varse Barbara, just då hon tog hennes mans arm; hon hade märkt hans rörelse och hört hans ord. Hon gick till ett af fönstren i salongen och kunde derifrån se, huru de obekymrade styrde sina steg mot det ensliga stället i parken; hon såg sin man skicka bort den lilla Isabel, som dittills sprungit efter dem. Under hela hennes äktenskap hade lady Isabels svartsjuka icke varit så retad som vid detta tillfälle. — Jag vet knappast, om jag är vaken eller om jag drömmer, sade Barbara och förde handen öfver sin panna. Förlåt mig, att jag så besvärat er. — Nå, hvad är det för statshemligheter ni har att meddela mig? frågade Carlyle med skämtande ton. — Vi talade nyss om den dröm min mor haft; ni vet att bon nu är öfvertygad om att den sannskyldige mördaren