Göteborgsposten – 9 april 1862, sida 2

svartsjuk öfver hennes lycka; man trodde sig ätminstone kunna läsa det i den plötsliga rodnaden på hennes panna. Carlyle bjöd mrs Hare sin arm, att stödja sig emot. — Tag också min arm, tillade miss Carlyle och ställde sig artigt bredvid mrs Hare; på detta sätt skola vi lätt kunna stödja er och edra fötter skola knappast vidröra marken. Mrs Hare svarade skrattande, att mr Carlyles arm var tillräcklig. Hon stödde sig emot densamma och man styrde sin kosa mot slottet, då mrs Hare blef varse en herre, som gick förbi på vägen utanför grinden till parken. — Skynda, Barbara! utropade hon lifligt. Se der går Tom Herbert åt vårt till. Han kan ju gå inom derhemma och säga till att man skickar hit en vagn. Spring, mitt barn, så skall du inom en minut vara fatt honom. Barbara skyndade mot grinden, innan någon af de öfriga egentligen visste, hvad det var fråga om. Carlyle skulle ha velat stanna och underrätta henne om, att man kunde skicka en af hans betjenter; men det var för sent, ty Barbara hade redan uppnått Tom Herbert. — Tänker ni gå förbi vårt? frågade Barbara honom, och märkte nu att Otway Bethel äfvenledes var närvarande, men litet längre på andra sidan om vägen. — Ja, hvarföre då? genmälte Tom Herbert, som alltid var häftig och litet brutal. — Min mor skulle vara er högst förbunden, om ni ville gå inom till vårt ett ögonblick och säga till Benjamin att han kör hit med vår phaeton.