Barbara, hvilken förfärande dröm! Men hvarföre frägade du mig, om han var lång och hade svart här? Barbara gaf ett undvikande svar. Att säga mrs Hare, att det fanns någon likhet mellan hennes dröm och verkligI heten, det skulle vara att ännu mera reta hennes inbillningar. — Det fanns i min dröm en sådan klarhet och tydlighet, att jag, ännu några minuter efter mitt uppvaknande, I hyste den fulla öfvertygelsen om att mördaren verkligen befann sig i West Lynne. Jag röner tillochmed nu samma intryck af att han är här eller skall komma hit. Helt säkert förbleknar denna tro inför mitt förnufts ljus, som säger mig att allt detta endast är följden af en sjuklig och öfverretad hjerna. — Ack, mitt barn, tillade hon med en ton af förtviflan och lutade sitt matta hufvud mot den unga flickans arm, när skall det en gång taga slut med detta? Ett år förrinner, ett annat år följer, åren gå bort efter hvarandra, men Richard kommer ej tillbaka från sin landsflykt. Barbara teg. Hade hon väl ord för att uttrycka sin sympati och sin kärlek ? Hon tryckte sina läppar på modrens bleka panna. — Mitt barn, Richards namn rifver upp mina sår; mitt bjerta sönderslites af att jag icke får återse honom. Det blir nu snart sju år sedan han gjorde oss det sista korta besöket; sju år utan att få se hans ädla drag, utan att få höra något, som säger mig att han ännu lefver! Hvilken mor har väl någonsin varit mera pröfvad än jag?