Göteborgsposten – 7 april 1862, sida 1

— Hvem är det? frågade hon barnet, emedan hon ej visste hvad hon skulle säga eller göra, för att kunna bibehälla kontenansen. — Jag vet icke, svarade barnet; men jag tycker icke om honom, mamma. Han tog mig i sina armar och kramade mig mycket hårdt; och så har han så otäcka ögon. — Underrätta din far om den främmandes ankomst, mitt barn, sade lady Isabel. — Mamma, frågade barnet med en rysning, skulle Joyce kunna dö? — Nej, mitt barn, jag hoppas hon skall bli räddad. — Det skulle var mitt fel, ser du, om hon dog! Ab, jag är så elak! Hvad skall jag kunna göra. — Tyst! om du gråter, blir Joyve ännu sjukare. Skynda att underrätta din far. — Men skall väl Joyco förlåta mig? — Ja, det har hon redan gjort, derom är jag saker; men hädanefter måste du vara mera lydig. Skynda och gör hvad jag sagt dig. Den främmande var ingen annan än kapten Lenison. Carlyle skyndade att emottaga honom och hålla honom eällskap. Lady Isabel begagnade den olycka, som drabbat hennes kammarjungfru, för att slippa visa sig. Kirurgen, mr Wainwrigt, anlände snart och förklarade att det hela endast var en brytning i fotknölen, men Joyce skulle dock nödgas, för att kunna bli frisk, att under tro eller fyra veckor intaga sängen. — Joyce, stammade lilla Isabel, då hon fick veta detta, jag ekall komma in till dig och läsa min bibliska historia