Göteborgsposten – 7 april 1862, sida 1

för dig. Jag skall alltid, alltid vara hos dig. Och så skall jag taga med mig hit den vackra boken med Fesagorna, som är alldeles ny och full af bilder; det skall roa dig, skall du få se. Vet du, der finnes en så vacker saga om en prinsessa, som man stängt in i ett högt torn och hvilken man aldrig gaf något att äta. Joyce sökte le, oaktadt plågorna, och tryckte barnets små händer i aina. Senare på aftonen lekte Isabel och Williams tillsammans i salongen, der Carlyle och Lenison befunno sig. — Hviika vackra barn! sade Lenison, och hvilka förtjusande ansigten! — De likna mycket sin mor, svarade Carlyle, hon var också som barn af en förtjusande skönhet. — Ni kände henne således redan som barn? frågade kaptenen något öfverraskad. — Ja, jag såg henne ofta; hon tillbragte oftast någon tid här med lady Mount Severn. — Verkligen! Detta slott tillhörde således Severn? Min lilla miss, fortfor Lenison, i det han vände sig till den lilla flickan och drog henne intill sig, jag måste ha tag i dig. Du slapp nyss ur mina händer, och du ville ej säga mig ditt namn. — Jag slet mig lös ifrån er, för att underrätta min mor, som var inne hos Joyce! genmälte barnet. — Joyce! hvem är Joyce? — Det är min hustrus kammarjungfru, tillade Carlyle, och det är henne som den olycka drabbat, jag nyas omnämnde, Vi bysa mycket stor tillgifvenhet för henne.