Göteborgsposten – 4 april 1862, sida 3

otadskällaren i Söderhamn. En äktenskapshatare. Celibatet har säkert aldrig hatt en ifrigare försvarare än Alfred de B och ändå är han sedan några dagar gift. Han gjorde alls ingen hemlighet af sitt hat till äktenskapet, utan förklarade det öppet till stor harm för en mängd mödrar och koketter, hvilka förgäfves sökt fjättra honom. sian hade likväl ett ömt hjerta, en liflig fantasi och lät gerna fånga sig i kärlekens rosenbojor, men vid ordet giftermål sprang han genast på dörren. Han umgicks i många familjer, men ingenstades visade han sig så ofta, som hos fru DE, en ung och vacker enka. Det dröjde icke heller länge, förän han upptäckte, att han var till galenskap kär i henne, Fru DE var, det sag han genast, icke beller likgiltig för honom och så kom det ändtligen en afton till förklaring dem emellan. De heligaste försäkringar, de ömmaste eder utbyttes. Men när de en stund svärmat på detta sätt, utropade den unga enkan. — Och när fira vi vårt bröllop? Dessa ord återkallade genast Alfred till sig sjelf, och med temligen säker röst började han att för Amelie utveckla sina theorier mot äktenskapet. — I så fall kunna vi icke återse hvarandra — utropade fru DY häftigt — ty i samma ögonblick, som ni fortsar att göra mig er kur, utan att slutligen föra mig till altaret, är jag komprometterad, och jag har alls ingen lust att för ert galna äktenskapshats skull, offra mitt rykte . vi måste således skiljas! Alfred kämpade en svär strid med sig sjelf, men kärleken blef besegrad, och på hela tre månader hörde den vackra Amelie D ej det ringaste af sin förut så trogne tillbedjare. Men efter denna tid återkom han, kärare än någonsin, Jag kan icke glömma er! -— utropade han lidelsefullt. — Det är också endast minnet af er, som upprätthållit mig under denna långa tid — stammade hon. Ja, jag känner, att det ej återstår mig något annat, än att dö eller gifta mig, och hur skulle jag väl kunna dö med denna heta kärlek i mitt hjerta! — Nej, företag i stället ännu en resa, kanske skall den bota er. — Nej, sjelfmord mot sjelsmord . . . jag beslutar mig för äktenskapet, och eftersom jag nu måste offra er mitt lif — har jag den äran att anhålla om er hand! Åtta dagar derefter inställde sig Alfred de BE och Amelie DE hos mären. Den unge mannen varseblef genast bland de närvarande vittnena de flesta af sina vänner, hvilka med deras sarkastiska leenden syntes håna honom, derföre att han blifvit sina principer otrogen. Ändtligen ställde mären till honom den betydelsefulla frågan: — Är det af er fria vilja, som ni tager denna qvinna till er äkta maka? Alfred svarade ingenting. — Högre! — ropade måren. — Nej! — lydde då det bestämda avaret. Fru DF dänade, alla de närvarande tillkannagåfvo högt sin förundran, och Alfred lemnade redan samma afton Paris Men efter en månad kom han igen, skref bref på bref till Amelie, för att bedja henne att åter få visa sig hos henne, och då han ej fick något svar härpå, inställde han sig slutligen utan tillstånd hos henne. Han bsvor henne att skänka honom sin förlåtelse. — Hur skall jag någonsin kunna förlåta en så grym förolämpning? — utropade fru DX blek af vrede! — Så låt då bli att förlåta mig, men tillåt att jag får se och älska er! Hon älskade honom, hon hade medlidande med hans tårar och förtviflan och lofvade, att han ibland skulle få helsa på henne, blott han samtyckta till att hon, såsom en upprättelse för den lidna förolämpningen, skulle få tillfoga honom alldeles samma skymf, eller med andra ord att hon å samma ställe och i vittnens närvaro skullv få gifva honom ett högtidligt nej. Alfred gick in härpå, och redan några dagar derefter begåfvo sig han ock fru DXX, jemte de förra vitnena, till märiet. Men huru annorlunda var ej Alfreds sinnesstämning denna gång, han visste ju att han ej hade någonting annat att riskera, än en stunds öfvergående förlägenhet. Men icke förthy spratt han förfärad till, då mären riktade till honom den högtidliga frågan, och ehuru han visste att hans ja ei skulle betyda