Göteborgsposten – 4 april 1862, sida 1

Ytterligare om sjöbataljen emellan pansarfartygen. Angående denna intressanta tilldragelse har senaste pust medfört vidarefdetaljer, hvilka vi skynda att meddela våra läsare. Den ena af våra källor utgör ett bref från en bland besättningen på Cumberland och har följande lydelse: Då vårt manskap först observerade Merrimac förorsakade detta mycken uppståndelse. Ingen kände dock någon fruktan ty tron på Cumberlandoöfvervinnelighet var allmän. Emellertid kommo snart såväl Merrimac som de öfriga nordstatsångarne helt nära. Vi vänido alla itrigt på komando att skjuta på dem. Slutligen gafs denna befallning och tvenne af våra grofvaste kanoner sände sina kulor mot det besynnerliga monstret, Merrimac, hvilket tycktes styra sin kosa rakt emot oss. Till vår ytterliga harm, för att icke säga förvåning, sågo vi dock att våra tvenne kulor, hvilka blifvit så väl riktade mot fienden, blott ricocetterade från dennes däck och försvann på afstånd. Utan att besvara komplimenten kem Merrimac allt närmare, under det att vi emellanåt besköto det, tills det hunnit på ungefär 300 fots afstånd ifrån oss, då det plötsligt vände sidan till och omedelbart deretter aflossade en bredsida, hvilken brakande tor genom vår bordläggning. Vi besvarade skotten, men utan att det skadade fienden. Våra andra skepp började nu äfven beskjuta Merrimac, men detta tycktesjej mera bekymra det Jernklädda monstret än om det varit en vanlig hagelby, i stället för en sådan af tio tums kanonkulor. På kortare tid än som behöfts för att nedskrifva dessa rader hade vår fiende nalkats oss på 100 tots afstånd och gaf oss åter en at sina förfärliga bredsidor. De sårades rop voro hjertslitande att höra, men en sjöman under aktion har ej tid att tänka på någor annat än sina göromål, och de at våra kanoner som ännu ej voro skadade begagnades oupphörligt. Men vår rival ändrade nu takrik. Han drog sig tillbaka några tå alnar och, så vidt jag kunde döma (ty jag kastades genom styrkan af stöten omkull på däcket) midt emot förmasten. Foljden blef ett körskräckligt hål under vår vattenlinie. Vattnet rusade in, trots alla försök att hindra det, och man ropade att vi höllo på att sjunka. Inom kort hade monstret gjort sig löst itrån oss och kom åter emot oss med tull maskin. Det sanns naturligtvis ingen räddning häremot, men hvarochen som förmådde det sökte att få tag i något föremål för att motstå stöten, hvilken då den kom träffade oss midskepps. Skadan var förskräcklig, Vårt goda gamla skepp remnade nästan helt och hållet; män, kanoner, allting, kastades hit och dit omkring däcket. Många blefvo skadade. Då lienden såg att vi nu ej kunde göra honom någon betydlig skada riktade Merrimae sin ppmärksambet mot batterierna på stranden ch mot Congress. Naturligtvis sökte en hvar på skeppet