Göteborgsposten – 3 april 1862, sida 3

Salnme och nåranalvade Tå åaålutoläsvd H4!varo, oaktadt de 50 å 60,000 man väl disciplinerade trupper, bvaröfver han kan förfoga, oaktadt det italienska parlamentets foglighet si att votera millioner för de södra provinsernas bästa, är Neapel dock aldrig lugnt. Nyligen hafva trenne reaktionära försök gjorts i sjelfva staden, alla ledande till blodsutgjutelse. Konspirationen går med blottadt ansigte på hufvudstadens gator; i provinserna kan det allmänna lugnet ej upprätthållas. Den korta vintern skingrade de stora röfvarebanden, men dessa spredo sig i små plundringsasdelningar omkring öfver hela landet. I Kalabrien, Basilicata och andra distrikter ligger all handel och fri cirkulation nere. Folket vågar sig ej längre ut ur sina bostäder. De mindre städerna lefva i en ständig fruktan för öfverrumpling. Familjer emigrera i massa; den beständiga oron gör lifvet outhärdligt. Och nu, då vintern flyr för sommarvindarne, blir det åter lättare att lefva i det fria. Chiavone, Crocco och de andra bourbonska bjeltarne hafva åter öppnat kampanjen. Reaktionen värfvar och mönstrar, der den alltid haft sitt högqvarter: i Rom under påfligt, nej under franskt kejserligt beskydd; och, liksom för att söka kränkningen, har general Goyon skickat turinerregeringen en forteckning öfver italienska kors och medaljer, i versättning för deras ifriga bemödanden i att undertrycka röfvarebanden. Rom skall bli Neapels förlust; Neapel Italiens undergång. Sädan har Napoleons önskan städse varit, alltsedan Frans IL med hans tillåtelse slog upp sina bopålar i Quirinalet. Det är lätt att tillskrifva påfvens envishet skulden till detta onda, eller den fransska ultramontana legitimismens fientliga hållning; det är lätt at söka skäl för bibehållandet af denna sakernas odrägliga ställning i de franska kamrarnes svarsadresser. KomI plotten är dock kejsarens egen väfnad. Han, som intog Rom 1849, afsåg från denna stund dermed en grundsten för upprättandet af franskt öfvervälde på halfön. Om detta är kejsarens innersta tanke, och om denna blifvit blottad för eller gissad af Ratazzi, till hvad beslut har denna kanne dom ledt statsmannen? Om Cavours och Ricasolis politik funnits ohållbar, hvilket nytt schema kan deras mera praktiske efterföljare hafva bestämt sig för? Frestaren kommer fram för att få förbindelsen uppgjord. Då det är omöjligt att slita den från honom, hvarföre skulle den icke med god mine betalas? Om upprorstiftare grassera i Neapel, hvad utsigt har man då att få behålla det? Må Neapel gå, om det är nodigt; må det falla tillbaka till Bourbonerna eller söka ett återupprättande af sin sjelfstyrelse under någon annan dynasti. Låt päfven behålla Rom, låt den få Neapel, som kan ha kraft att hålla det qvar. Victor Emanuels konungarike måste inskränkas till sina nordliga proportioner — och kanske ytterligare förminskas med Emilien och Toscana. Det ligger i Frankrikes våld att genom Venedigs befriande fordra i ersättning ett pligtskyldigt och undergifvet Italien, Ett krig med Österrike, i hvilket Tyskland och hela det öfriga kontineutala Europa snart skall vara inblandadt, måste vara bland de ledande tankarne för den franske kejsarens planer. Italien skall först då vara tritt till Adriatiska Hafvet7, då detta emfatiska löfte kan uppfyllas i öfverensstämmelse med den ursprungliga uppfattningen, som dikterade 1859 års proklamation, d. v. s.: upprättandet af en italiensk konfederation med påfven, och, genom honom, Frankrike i spetsen. Det är svårt att säga, när kejsaren kan vilja göra dessa sina planer till en verklighet. Det skulle vara orättvist emot Ratazzi, att förmoda det sådana planer någonsin öppet lagts inför hans ögon eller att hans tanke någonsin längre dröjt vid sådana besynnerliga händelsers möjlighet. Händelsernas gång, eller, såsom Napoleon III vill ha det, händelsernas logik sträfva icke desto mindre mycket tydligt dithän. Allt hvad vi hittills med någon visshet känna är, att baron Ricasoli skiljts från sin befattning, emedan han varit för litet eftergifvande i sitt motstånd mot franske kejsarens vilja, och att Ratazzi kommit till makten, derföre att han är känd för sitt mindre sträfva och mera förekommande sätt. Att korrespondenten otvitvelaktigt har rätt i sina ofvanstående yttranden, hvad angår franske kejsarens beslut att hålla Italien i schack genom sitt fortfarande besättande af Rom, framgår ytterligare af vårt gårdagstelegram, enligt hvilket Napoleon förklarat, att påfvens död ingenting skall förändra uti hans hållmng i romerska frågan. Från Paris omtalas, att regeringen nyligen åter sökt förmå Lamartine att mottaga senataravardiohatan mad —