—— — — — — ——— — Jag har haft orätt i att anse er som en vän, en bror, och jag ångrar mig, genmälte hon kallt och drog häftigt sin hand ur kaptenens. Jag har haft orätt, som så fördragit eder enträgenhet hos mig; ni har nyss gifvit bevis derpå. Nin man har tackat för den omsorg ni egnat mig; om han kunnat läsa i djupet af ert hjerta och se er själs skamfullhet skulle han, var säker derom, hafva tackat er på ett helt annat sätt. — Jag ångrar min djerfhet, lady Isabel, och jag ber er ödmjukt om förlåtelse. Kan jag väl göra mera? Var ädelmodig och räck mig er hand. Det finnes ögonblick, sor ni, då ens känslor äro så döfvande och smärtsamma, att man skulle kunna förlora förståndet, om hjertat icke helt oförmodadt stege upp på läpparne och sqvallrade om sin hemlighet. Tillåt mig bjuda er armen, för att hjelpa er stiga utför detta branta berg, tillade han, då de kommo ut på vagen; efter en så lång promenad, måste ni vara alltför trött att kunna ensam tillryggalägga återstoden af vägen. — Ni hade bort tänka derpå förr, sade hon med en sarkastisk ton. Lemna mig. Han måste åter sänka armen, som han med så liflig enträgenhet räckt fram åt henne, och de fortsstte båda tysta och hvar för sig sin väg. Då lady Isabel kom fram till sitt logis, lemnade hon tvärt Lenison, i det hon temligen torrt önskade honom god natt. (Forts.)