att söka komma öfver den; det är mitt fel. Jag hade bort tillstå för er min kärlek, och icke tillåta det ni uppoffrade er för Carlyle. — Jag har icke uppoffrat mig; afbröt hon lifligt och med harm; jag aktar, vördar, och älskar min man; att jag gift mig med honom har varit mitt eget fria val, min egen. vilja, och jag har aldrig haft skäl att ångra det. Jag känner mig med hvarje dag alltmera fästad vid honom. Han är en ädel man med en öppen och redlig karakter. Och ni, hvad är ni, som kan våga tala på detta sätt? Ni glömmer er, Francis Lenison. — Nej, jag glömmer mig icke, sade han och bet sig i läppen. — Ni har ej någon rättighet att yttra er till mig så som ni gör, fortfor hon, ett rof för den djupaste rörelse. Ingen annan än ni skulle vågat förolämpa mig på detta sätt och begagna sig af att jag befinner mig ensam här och utan beskydd, för att kunna befria mig från sådana opassande yttranden! Skulle ni väl vågat tala så som ni gjort, om min man varit här? Låt oss skiljas åt, min herre. Hon började med dessa ord hastigt aflägsna sig. Kapten Lenison skyndade efter ett ögonblicks tvekan efter henne, genom att taga hennes arm och hårdt trycka hennes hand i sin. — Förlåt mig, lady Isabel! sade han; låt oss glömma den scen, som nyss egt rum, och tillåt mig hoppas, att jag äfven hädanefter får förbli er vän, ingenting annat än er vän, en tillgifven bror om ni så vill, hvilken under mr Carlyleis frånvaro skall söka göra er alla möjliga tjenster.