het, hvari jag befann mig, de skulder jag äsamkat mig, kortligen, jag ansåg det omöjligt för mig att gifta mig. Tro mig, det är sanning, Jag hade måhända bort vända mig till sir Peter, redogöra för honom öfver mina affärer, samt bedja honom bispringa mig och bjelpa mig att erhålla lord Mount Severns dotter till maka; men jag gjorde det icke; jag föredrog att i tysthet bära min smärta och mina lidanden, och det är på så sätt jag förlorat er, för alltid förlorat er! — Kapten Lenison, utbrast lady Isabel vredgad och reste sig upp från sätet; jag kan ej längre lyssna till er. Han tvang henne att åter sätta sig, i det han sakta vidrörde hennes arm. — Ännu ett ögonblick, fortfor han, jag ber er derom! Under flera år har jag sökt efter tillfälle att kunna underrätta er, hvarföre jag måst afstå från er, och jag har under denna tid lidit så mycket, att jag verkligen törtjenar någon barmhertighet. Först då ni blef en annans maka, insåg jag riktigt, hvilken djup passion jag fattat till er. Denna passion, Isabel, röner jag ännu. — Och ni vågar tala till mig på detta sätt! afbröt hon med en lugn och kall ton, full af ädelhet och fasthet. Hon kände sig dock upprörd och hennes hjerta hviskade sakta till henne, att en dylik bekännelse, gjord under andra förhållanden, skulle fyllt hennes själ med den renaste glädje. — Mina ord kunna ej förolämpa er, återtog kaptenen: det är nu för sent för oss att ånyo älska, ni tillbör icke längre er sjelf! Vi måste böja oss under vårt öde, en afgrund skiljer oss från hvarandra. Det skulle vara vansinnigt