Göteborgsposten – 3 april 1862, sida 1

— ———— — — — frukta för, att hennes hjertas allt väldsammare slag skulle förråda de känslor af lycka, som upprörde hennes barm. Hade ej samvetets allvarliga stämma funnits, icke den djupa känsla som hon rönte för det goda och onda, skulle hon kunnat sitta så der i långa tider, glad och lycklig. Man skulle kunnat tro, att han anade och förstod allt hvad som försiggick inom henne. — Minns ni, lady Isabel, hviskade han hastigt, minns ni en afton, alldeles lik denna, då vi voro alla tillsammans, ni, er far, mrs Vane och jag? — Jag minns det, svarade hon. Det var i slutet af en angenämt tillbragt dag. De båda flickorna Challoner voro äfven i sällskap med oss. Ni följde mrs Vane hem och jag vände tillbaka med min far. Ja, och ni hade tillochmed låtit hästarne galloppera så härdt, att mrs Vane blef förskräckt deröfver och bedyrade, att bon aldrig skulle låta er köra sig mera i vagn. — Detta aldrig var ej af lång varaktighet. Af alla qvinnor, jag råkat tillsammans med här i verlden, är Emma Vane otvifvelaktigt den mest pockande och nyckfulla. Det var också med afsigt, som jag skrämde henne så med att låta hästarne ila i fyrsprång. — Huru så? — Jag var i raseri, ty hon hade lagt beslag på mig då jag ville köra för en annan. — För Blanche Challoner kanske. — Blanche Challoner! upprepade kaptenen. Nej, jag brydde mig föga om henne.