Göteborgsposten – 2 april 1862, sida 2

mans med Francis Lenison, isynnerhet att blifva ensam med bonom och sålunda se den böjelse, hon redan rönte för honom, utveckla sig till en sådan grad, att hon skulls nödgas afstå från lifvets lycka och och bölja sig sig sjelf i skrymteriets slöja. Men det som mest smärtade henne och ingaf henne bekymmer var tanken på det oriktiga i hennes beteende mot sin man. i — Archibald, sade hon med försagd ton till Carlyle, som nyss satt sig ned bredvid henne, jag har en tjenst att bedja dig om. Lofva mig, att ej vägra uppfylla den. i — Hvad är det frågan om? i — Jag vill ha ett löfte af dig. — Om det beror af mig sjelf, kan du räkna derpå. — Nåväl, jag önskar, att du vill stanna qvar här hos mig ända tills jag skall resa. Carlyle såg öfverraskad på henne. — Men bvad tänker du på, min vän? sade han; huru kan du af mig begära någonting så ogörligt? Du har då glömt, att just nu pågå rättstingen. — Archibald! du måste stanna. — Jag skulle gerna vilja det, men det låter sig ej göra, såsom du sjelf vet, Isabel. Jag har knappast kunnat rangera så, att jag fått tillfälle besöka dig på ett par dagar. — Du reser således i morgon? — Nöden har ingen lag, mitt barn. — I så fall måste du taga mig med dig. (Forts.)