Göteborgsposten – 2 april 1862, sida 2

Francis Lenison uttryckte sin tacksamhet för detta förslag. Utsigten, om äfven nägot aflägsen, att kunna en dag få återvända till England, uppfyllde honom med glädje. Medan de båda herrarne sålunda förtroligt samtalade med hvarandra, satt lady Isabel vid fönstret i rummet nästintill och betraktade med någon likgiltighet stadens innevånare, som klädda i sina söndagsdrägter böljade fram och tillbaka. Hon betraktade dem, utan att dock se dem, ty hennes tankar voro annorstädes tillsammans med hennes bjerta, som. våndades under samvetsqvalens tyngd. Hon kände sig föraf minnet utaf kaptenen, af denna oemotständliga tjusning, som han utöfvade på henne. Hon sökte förgafves att; bekämpa dessa känslor, hon kunde det icke, och redan lät samvetets högtidliga stämma höra sig samt ingaf henne den djupaste bäfvan. Hon skulle gifvit allt i verlden, för att kunna nedtysta denna stämma; hon skulle gerna ha uppoffrat en del af sitt lif, för att kunna för alltid bryta de fjettrar, som bundo henne vid denne man, och slippa att mera få se honom. Men må man dock icke illa uttyda den betydelse, som ligger i ordet: bäfvan. Man må icke föreställa sig, att lady Isabel Carlyle fruktade för sig sjelf. Nej, hon egde medvetandet af att hon förde ett öppet, dygdigt och ärbart lif; och hon var ännu så säker på sig sjelf, som det är möjligt. li sin egenskap af maka och kristen qvinna, föll henne ej den tanken mera in, att hon skulle en dag brista i sina pligter, än att jorden skulle falla på den iden att dansa kullerbytta. Den bäfvan, som beherrskade henne, var icke af denna art. Hvad hon fruktade, det var att ånyo komma tillsam