Göteborgsposten – 29 mars 1862, sida 1

barn eller förebrå dem deras obeständighet. Denna obeständighot utgör en del af deras natur, af den menskliga naturen. Och vi andra, hvad äro väl vi annat än stora barn? Män eller qvinnor, tröttna vi icke snart vid de leksaker, vi egt någon tid. Unga flicka, då du hör din trolofvade svära dig evig kärlek, då du hör honom säga till dig, att han alltid skall älska dig lika mycket som nu, så tro honom, om du vill; men när timman slår för lösningen ur förtrollningen, så gör honom inga förebråelser derför. Han har ej velat bedraga dig, han endast glömde, då han svor dig sina varma och brinnande eder, att den menskliga naturen är svag, lätt och obeständig, Ett ögonblick skall komma, då hans kärlek ovilkorligen skall följa den för alla gemensamma lagen och svalna. Om du är af ett anspråksfullt lynne, skall du kanske taga denna hans köld för liknöjdhet. Så mycket sämre, du skall ej kunna hjelpa det, och det bästa du kan göra, är att modigt fatta ditt beslut. Kärleken är en duett, man sjunger den en gång, och det är allt. Lady Isabel hade svårt att förklara sig den förändring som försiggått i hennes mans sått emot henne; hon förstod icke, hvarföre de passionerade ömhetsbevis, hvilka han förut slösade på henne, nu förminskats och i dessa sina anfall af fantastisk svartsjuka tillskref hon orsaken dertill det inflytande, som Barbara ännu utöfvade på hans hjerta. Hon sökte förgäfves återfinna smekmånadernas ömma episoder; hon väntade honom förgäfves vid pianot, och längtade så mycket efter dessa kyssar, hvarmed han förr öfverhöljde hen