Göteborgsposten – 29 mars 1862, sida 1

— — —— —— Carlyle, och om han ej gift sig med henne för hennes rangs skull, kanske äfven hänförd af hennes skönhet, allt under det han ännu älskade Barbara. Den varma och eldiga ömhet Carlyle visat henne under första året af deras äktenskapfhade blifvit något lugnare. Ar icke detta hvarje passions oföränderliga historia? Carlyles tillgifvenhet för sin hustru hade icke förminskats och den kärlek han hyste till henne var lika djup nu som någosin; men den hade förändrat form, den var måttlig i dessa ömhetsbevis, med hvilka man i början slösar så mycket. Den hade med ett ord undergått tidens och vanans oundvikliga verkningar. Se på barnen och deras leksaker. Se på den lille gossen med sin ny trumma; se på den lilla flickan med sin nya docka. Båda öfverlemna de sig ju nu med kropp och själ åt den njutning, som dessa nya leksaker förskaffa dem? Kan väl gossen ett ögonblick undvara sin trumma? mista ej dockans kinder sin färg under den lilla flickans omåttliga kyssar? Försumma eller glömma ej de båda barnen allt? Deras andra lekar, deras lexor och sjelfva plumpuddingen, som ryker på bordet, för att tillfredsställa ett ögonblicks nyck? Men vänta litet, några timmar blott, och trumman skall. om hon ej redan gått sönder, bli kastad undan i en vrå. Dockan skall få sofva i fred i sin vagga. Båda, dockan och trumman, äro glömda eller i onåd. Säg till de båda barnen, att de skola söka reda på dessa leksaker och roa sig med dem; om de göra det, sker det med motvilja och en grimas, ty de äro redan trötta och öfvermätta deraf. Det skulle vara löjligt, att banna dessa