Göteborgsposten – 28 mars 1862, sida 3

ON rmv 64919 TCG1lLLÖ I118G8 VEIV 1 tvIfor victor Emanuel, den regelbundna armen och de frivilliga. Ungraren, general Tärr, som äfven var närvarande, talade om Italien, hvars slagtningar utkämpats för hela mensklighetens skull. General Bixio utbragte en skål för folkens förbindelse med hvarandra och solidaritet. Feletri föreslog en skål för alla Wallacher. Efter bankettens slut mottog, Garibaldi en deputation frän Venedig, hvilken lotvade honom, att göra allt hvad den kunde, för att fullständiga Italiens enhet. Garibaldi å sin sida lofvade dem, att Venetiens befriande ej skulle länge låta vänta på sig. Den nye italienske ministerpresidenten Ratazzi har tillsändt Italiens diplomatiska agenter i utlandet ett cirkulär angående ministerens politik. Cirkuläret behandlar hufvudsakligen Italiens erkännande af makterna, den ställning som tillkommer detsamma inom Europa, samt romerska och venetianska frågan. Rörande den första punkten framställes Italiens önskan och behof af ett allmänt erkännande samt bevisas, att Italien har rätt till att intaga en stormakts ställning. I afseende på den romerska frågan framhälles Italiens rätt till Rom, hvilket bör fortfarande förbli påfvens, men på samma gång äfven den italienska regeringens säte. Angående den tredje punkten söker cirkuläret bevisa, att en lösning af den venetianska frågan i öfverensstämmelse med italienska folkets önskningar är nödvändig för den allmänna ordningen i Europa, emedan det nuvarande tillståndet alltjemt hotar verldens fred. Italienska deputerade kammaren har i följden efter Ratazzi med 129 röster mot 89 valt till sin president den hittitls varande vice presidenten Tecchio. En stor förändring i Italiens armcorganisation har beslutats. Sydarmeen skall nemligen sammansmältas med den reguliera armåen. Garibaldi har utnämnts till stormästare för frimurareorden i Italien och mottagit insignierna till denna sin befattning. Före sin afresa från Turin mottog Garibaldi en deputation af Wallacher hvilken till honom öfverlemnade en adress, som han besvarade bl. a. med: Jag känner ert lands historia, jag vet, att ungrarne begått mången orättvis handling emot er. Men hvem har väl aldrig gjort sig skyldig till något fel? . . . Förlåten dem, räcken dem handen. Alla krafter måste förenas mot den gemensamme fienden. Jag skall aldrig medgifva, att ett folk förslafvar det andra, jag skall städse bekämpa tyranniet, det må nu mot tidens anda utöfvas af det ena eller det andra folket. Då vi bekämpade våra fiender, understöddes vi af andra tolk, och derag hjelp har varit oss till mycken nytta. Våra ungerska bröder hafva kämpat på vår sida. Gören en storsinnad ansträngning för att befästa denna mellan italienare och wallacher naturliga allians, och vi skola vara eder tacksamma. Ätven till suveränerna har Garibaldi uttalat sig i samma anda: Forblifven modigt på er post i nationernas församling och liten på deras broderlighet, isynnerhet på Italiens, me hvilket j hafven blodet och ursprunget gemensamma. Ja, storsinnade söner af Rom, Vi skola, sida vid sida, skrida i den majestätiska tolkvallfarten och tillsammans gifva tyranniet nådestöten. Despotismen smickrar sig med hoppet om folkens oenighet. Låtom oss alla ena oss i Guds namn, och detta med menniskoblod mättade odjur skall sjunka i afgrunden, för att icke mera åter uppstå derifråu. Allt detta står i ett oförnekligt samband med de ungerska patrioternas förut af oss meddelade program, och tyckes bestämdt utvisa, det vi snart ha att vänta en stor folkrörelse i dessa landamären, riktad mot Österrike, hvars allt tydligare i dagen lagda farhågor således ej sakna all grund. Fransmännens kejsare har mottagit en deputation från lagstiftande kåren, hvilken till honom öfverlemnade svarsadressen. Kejsaren uttalade vid detta tillfälle sin tacksamhet för densamma och tillade, det han ingalunda hyser den önskan, att söndra sig från kammaren, hvars understöd hvarit honom till så stor nytta. Finanslagen och budgeten, tillade han, förtjenar en allvarlig pröfning, och han räknar i detta afseende på kammaren, som eger hans fulla förtroende. Den franske gesandten i Rum, markis Lavalette, har verkligen återkommit till Paris. Det är dock ännu obekant, om han afgått från sin plats eller om han blott ditkallats för någon vigtig öfverläggning om stäliningea i Rom. Det påstås, att kejsaren afser att reducera armåen med 20 å 30,000 man, ehuru dock ryktet på goda skäl betviflas. Den rya preussiska ministeren sortsar att lägga i dagen hvad andas barn den är. En söndring har nemligen uppstått emellan det s. k. Fortschrittspartiet och det konstitutionela partiet. De mera frisinnade depute